Vi fick en uppgift häromdagen att marknadsföra ett välgörenhets event digitalt. Lustigt. Med tanke på att jag gått och funderat på just det här i några dagar. Jag har valt att skicka iväg sms och skänka pengar till våra vänner i Haiti, mer än en eller två gånger denna vecka. Tillbaka får jag ett tack sms som upplyser mig om att jag nu räddar liv. Bevis är antagligen omöjliga, men jag tvivlar fortfarande. Tvivlar inte heller mindre när det samma vecka kommer upp hur en chef på rödakorsets, Johan af Donner svindlat miljoner till egen ficka. Pinsamt. Pinsamt också att Niclas Kjellström-Matseke VD för Postkodlotteriet, programmet för välgörenhet, tar ut nästan 6 miljoner i lön. Pinsamt. Är vi svenskar dåliga på välgörenhet? Gunde är. Vad hände med Gunde! Pinsamt Gunde. Beror det på att vi är moraliska skattebetalare? Jag frågar mig samtidigt hur mycket Scott Brown skänker till välgörenhet?
Varför bygger man inte marknadsföring av skänkande till välgörenhet närmare det personliga? Jag vill känna att jag ger, till vad jag ger och jag vill att det ska synas vad jag ger. Jag fascinerades i småskolan av hur småfolkets familjer hade fotografier på sina fadderbarn hängandes bland familjefotona, hur man skickade roliga leksaker till dem. Förra året fick jag en get från Zambia. När tar vi det till nästa steg? Det andra alternativet tror jag är att man tar skänkande till välgörenhet till det status stadiet som det faktiskt är och kanske lyfter in det i den sociala digitala världen. Bh-färgerna på facebook tillexempel här utnyttjas det stora sociala nätverket som finns, ta nytta av det nu och sätt en kedja av händelser i handling?
Visa mig lite kreativa välgörenhetskampanjer?
